Alla har vi ju minnen från vårat liv vissa fina, roliga, andra gör bara ont att minnas, men ändå finns dom där bakom, gömda smärtar gör att man tappar andan, eller är det bara jag som har ett helt rum i min själ med smärtsamma minnen?
Första egna steg som jag har tagit i mitt liv var för 3 år sedan innan dess hade jag bara följt med, glidit omkring skaffat barn utan några tankar alldeles tom visste inte vem jag var hade totalt glömt av vad jag gillar Igentligen, hur kan det bli så? Dåligt självförtroende? alldeles för smärtsamma minnen kanske?
Min stora svaghet men också min starkaste är att inte lita på någon ALLS möjligtvis finns det 1 person kanske som jag tror aldrig kommer att svika mig men tänk om?
För 3 år sedan började jag att läsa på komvux vilket var helt jävla asjobbigt, jag hade ju för fasen knappt gått i skolan sedan högstadiet halva 8 och hela 9 läste jag TRE ämnen helt sjukt ju, och med 2 små barn hemma satt man in till sent på nätterna och pluggade många gånger tänkte jag på att lägga ner men någonting innom mig sa att fixa detta nu för fan Jennie och visst gjorde jag det, sedan jag blev klar har jag slitit, jobbat när helst som jag har fått,tagit alla pass jag kan, tackat Nej TVÅ gånger på 1 1/2 år och nu har allt slit äntligen lönat sig jag har fått en fastanställning och ska börja jobba 85% efter min semester vilket jag har valt själv.( vill inte jobba heltid)
Jag är så stolt över mig själv,känner mig inte längre misslyckad jag vet att jag Alltid kommer att kunna ta hand om mina barn,vet att jag inte kommer behöva belasta samhället mer än jag redan har gjort i hela min uppväxt. Jag är berikad med så mycket i mitt liv som jag inte trodde var möjligt för 10 år sedan tänk vad lite en vilja kan ändra i ens liv.
Varje dag kan vara den sista!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar