När jag 16 år gammal och satt med ett graviditetstest i min hand kände jag bara en oerhörd förhoppning, en önskan om någonting som var skapat av mig som jag skulle älska villkorlöst men vad jag inte visste då var mycket och när jag återigen satt med gravidittestet i min hand 19 år gammal kunde jag inte i min livligaste fantasi föreställa mig hur omvänt mitt liv skulle bli.....
I dag var E´s första dag på Fritids första steget in i skolans värld och jag är så rädd vilket jag aldrig var med J jag har en molnande klump i magen och tårar brinnande innanför ögonen jag hoppas hoppas så att fingrarna går av att E fixar detta för vad gör jag annars?? fixar mitt blödande mamma hjärta detta? Jag känner faktiskt ingen som känner så här som jag vad fan är det för fel på mig?
Är det för att E helt plödsligt blivit stor?
är det för att jag är rädd för vad skolan kanske inte lyckas ge henne?
eller är jag rädd att hon ska hamna utanför?
Mannen förstår inte min oro inte farmor heller det känns som att jag själv bär på rädslan att släppa E.......
Med J var det aldrig så här fast hon var åandra sidan tidig med allt i sin utveckling och hade inga problem med att anpassa sig eller få vänner.
Vad gör jag med alla mina känslor om E blir retad/mobbad och blir ledsen? hur ska jag kunna torka hennes tårar när tanken bara gör min förkrossad?????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar