I denna stund,denna kväll om exakt 3 veckor kommer jag sitta i min nya lägenhet med starten på mitt nya liv framför mig,möjligheter att göra saker rätt chansen att hela mig själv!
Men vill jag det? sitta i en lägenhet med sorg och en själ som håller på att falla isär?
Men jag vet ju att jag måste jag är inte naiv men smärtan är ju så oändligt stor när tar den slut?
När kommer jag att kunna se tillbaka på vårat liv tillsammans med glädje över allt fint som vi också delat?
Jag är så orolig för att helt plötsligt få allt ansvar själv över hemmet,ekonomin och kidzen.....
jag har ingen som kan hoppa in som barnvakt,ingen egen jävla "klippa"
jag har ingen som kan "skicka till mig en slant om pengarna tar slut"
jag har ingen som kan komma på stört om jag går sönder....
Jag har växt upp med att fixa saker och ting själv och min stolthet gör att jag ska mycket till att be om hjälp,jag har alltid fixat allting själv fast ändå visst saknar man en mer fungerande mamma....vänner finns det,mamma lika så men inte den där "klippan" men går jag sönder så finns hon ju där!!!
Hela mitt trasiga jävla tonår skrev jag "tankeböcker" block nerskrivna med så mycket smärta och tårar att det andas ångest bara jag råkar se dom.
Men nu ska min blogg bli men "tankebok" och visst är jag personlig men det finns så oändligt mycket som jag inte skriver ner på ett tangentbord.
Jag vill skriva i bloggen för att om ett år förhoppningsvis kunna säga
- Jag fixade det också så kom igen ge mig någonting mer nu GUD
Annars förrutom denna självömkan? Jo har varit med Malin hos Alexandra och fikat,sedan hämta kidzen och vidare till Åsa. En mycket trevlig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar