Psykolog

Eftersom att bloggen är min botten så tänkte jag lägga in ett litet inlägg om att livet faktiskt börjar kännas ok.
Det känns som att jag kommer fixa detta, jag kommer kunna skratta och må bra igen någongång...
jag kan faktiskt andas nu utan att det gör ont varje gång. Jag kan faktiskt stå emot frestelsen att ringa och böna,be när han är här.
Jag vill poängtera att det är JAG själv som orsakar mycket av smärtan men jag måste jag orkar ju inte annars.

Mina barn mina barn. J mår så enormt mycket bättre nu hon är nästan som en ny flicka kanske för att jag har tid med henne nu och inte måste scanna av läget hemma lixom.
Men min E min lilla finaste E vad ska jag göra? hur ska jag få barnet att må bra? känna trygghet? Hon förstår inte alla sina känslor som finns i henne.
Hon är arg MYCKET arg,lyssnar inte på mig är mycket bråkig i skolan nu vilket inte känns kul.
Men det får ta tid,kommer att ta tid så tänker jag och jag håller henne hårt hos mig för att hon ska veta att jag ALDRIG kommer att lämna henne.
Jag födde henne till livet så hennes smärta är min,hennes oro är min och hennes lycka är mitt ansvar men så tungt.

/jennie