Min J

När jag trött och sleten kommer hem ifrån jobbet nu i kväll så säger J att hon skrivit en liten bok om min familj sweet.
Jag tänker visst jag kollar i den i morgon men så låg den här brevid och jag var bara tvungen att läsa tillslut och detta citat (taget från våran alla hjärtans toa papper fått av B ) var fasttejpat på sista sidan.

"Min favoritplats är hos dig.
Ingen annan plats kommer i närheten,än att vara nära dig.
oavsett vilken plats."
"allt är inget utan kärlek"

Fan vad gör man om inte fäller en tår.

Älskade älskade barn finns ingen som älskar dig som jag.

Nuså

Ska kanske reda ut alla frågetecken ang mitt civilstatus..
Jag är härmed officielt tillsammans med O och vi går in i vårat 10 år tillsammans nu i Mars.
För oss så har det bara varit vi från dag 1 2002 tills nu.
vi lever inte tillsammans just nu och vi har låtit våran skilsmässa gå igenom.
Men det är vi vilket det alltid har varit.
Ni som följt min blogg har ju kunnat följa mitt känslosamma separations år och ni ska veta att ingen är mer tacksam för att det äntligen är över med svaret.

skriva

Jag har skrivit så länge som jag kan minnas,jag skrev dikter och små noveller redan när jag var liten.
Jag fick en äkta dagbok i brunt skinn med lås när jag avr 10 år gammal av min farmor för att sätta ord på mina känslor när jag 10 år gammal togs från min älskade mamma och sattes på ett barnhem på Hisingen i väntan på en stor utredning om mitt framtida öde. Då handlade mest min dagbok om små saker som killar men också min ångest för döden som jag i vuxen ålder kan inse handlade om min övergivenhet för det är vad jag har kämpat emot hela min tonår och hela mitt hitills vuxna liv...känslan att inte bli förstådd, inte vara tillräcklig, inte betyda någonting...
Sedan kom kampen och revolten som beskrivs i mina tankeböcker som jag skrev varje natt i mitt nya "hem" sedan ångesten som kom när jag hamnade 15 mil ifrån allting som betydde någonting i ett litet hus i en stad jag inte visste fanns...bland åkrar,mörk skog skrek jag ut min smärta i block efter block tills den dag min dotter föddes, kanske var det då som livet för mig började på riktigt kanske var det min menning att finna kärleken som 17 årig ensam i en stad utan familj och vänner,kärleken som var mig övermäktig kärleken till J.
Vad vore jag i dag om inte min J kommit?

Nu tampas jag inte lika ofta med ångest men den finns ju där pyrandes under ytan självömkan och viljan att bli förstådd.
Jag kan inte leva utan att skriva det fattas mig någonting om jag inte har någonstans att sätta ord på mina känslor.

/J