skriva

Jag har skrivit så länge som jag kan minnas,jag skrev dikter och små noveller redan när jag var liten.
Jag fick en äkta dagbok i brunt skinn med lås när jag avr 10 år gammal av min farmor för att sätta ord på mina känslor när jag 10 år gammal togs från min älskade mamma och sattes på ett barnhem på Hisingen i väntan på en stor utredning om mitt framtida öde. Då handlade mest min dagbok om små saker som killar men också min ångest för döden som jag i vuxen ålder kan inse handlade om min övergivenhet för det är vad jag har kämpat emot hela min tonår och hela mitt hitills vuxna liv...känslan att inte bli förstådd, inte vara tillräcklig, inte betyda någonting...
Sedan kom kampen och revolten som beskrivs i mina tankeböcker som jag skrev varje natt i mitt nya "hem" sedan ångesten som kom när jag hamnade 15 mil ifrån allting som betydde någonting i ett litet hus i en stad jag inte visste fanns...bland åkrar,mörk skog skrek jag ut min smärta i block efter block tills den dag min dotter föddes, kanske var det då som livet för mig började på riktigt kanske var det min menning att finna kärleken som 17 årig ensam i en stad utan familj och vänner,kärleken som var mig övermäktig kärleken till J.
Vad vore jag i dag om inte min J kommit?

Nu tampas jag inte lika ofta med ångest men den finns ju där pyrandes under ytan självömkan och viljan att bli förstådd.
Jag kan inte leva utan att skriva det fattas mig någonting om jag inte har någonstans att sätta ord på mina känslor.

/J