Innan man får barn så kan man helt omöjlig känna den kärlek som man har till sina barn man kan förstå men inte känna den fysiskt.Man har en så enormt stor kärlek till sina barna att det värker i kroppen av rädsla att någonting hemskt kan hända dom,man kan sitta i timmar och titta på dom när dom är små bebisar och nästan chockartat inse att ingenting annat på hela denna jord betyder någonting om inte denna lilla skapelse fanns.Vad hade man för liv innan? givetvis hade man det och roligt var det inga krav bara sig själv att tänka på men levde man?
Så går åren bebisen blir ett litet barn och man inser att det är någonting som inte stämmer,åren går och nu sitter jag här med tårarna brännandes innanför ögonlocken jag vill att E ska vara som alla andra inte för min skull utan för hennes jag vill inte behöva gå igenom det här och detta är för min egen skull egoistens,vill inte förklara för alla som inte förstår orkar inte.........
jag är enormt ledsen har en tung knut innom mig som lixom inte bara går att lösa upp genom att trockla ur den. Vi var hos logopeden jag och E i förra veckan och man kan ha mellan 1 och 9 (vad det betyder vet jag inte) E låg på 1 och ska ligga på 5 . 111111111111111 jag har så ont,stackars E .Nu ska jag och maken min till en psykolog i näst avecka och prata om E sedan ska vi gå dit tillsammans med E och så väntas en utredning som kommer att ta enormt lång tid................
känns som att jag kommer att gå sönder :(
Vill bara att E ska få ALL den hjälp som hon behöver och att talet utvecklas till ett rent språk inann hon ska börja i 0an. Tiden rinner i väg....................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar