Är i sorg eller jag borde kanske vara det har inte gråtit ännu inte känt någon brännande smärta men varför gråta nu? varför inte bara minnas alla fina minnen man haft och skratta i stället?
Jag har inte mist någon som stått mig nära förrut och så nu 5 dagar innan jag ska åka och hälsa på så går den jäveln och dör. Det som jag alltid kommer att få leva med är känslan obehaget av att jag aldrig tog adjö,att jag knappt minns vårat sista möte att jag inte längre kan höra hans röst i mina minnen,Tänk om jag glömmmer allt tänk om 30 år så kanske mitt liv är sådant att han aldrig funnits kan det bli så? Kan man bara glömma någon som har uppfostrat en tagit hand om en och som liten alltid fanns där? kan man glömma någon som man har älskat så oändligt djupt?
Det som jag kan minnas det är hans lukt hur han kändes när han tog mig i sitt knä :)
Den människan som jag är i dag är inte tack vare mina föräldrar absolut inte! Utan allt det som är bra i mig kommer ifrån min farfar och min farmor.
Jag känner mig lyckligt lottat att jag hade farmor och framförallt farfar när jag var liten,vem skulle tagit hand om mig annars? tänker på alla dessa barn som inte har någon,hur klarar dom att leva vidare? när jag knappt har orkat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar