Som slog mig i dag var när mitt liv rasade efter att jag känt på mig och insett det oundvikliga så satt jag övervak en hel natt på jobbet jag satt i nästan 10 timmar och tittade rakt ut för varje andetag som jag tog hoppades jag att allting bara var en dröm att ingenting av det som försegick innom mig inte fanns där.
Medans dagarna sedan gick och folk pratade som vanligt om vardagliga saker och människor levte sitt liv i blindo utanför min smärta som faktiskt inte syns men som finns där gick jag sönder lite för varje sanning.
I alla fall den natten skickade jag två medelanden till 2 vänner skrev att jag gått sönder och svaren som jag fick tillbaka har jag för alltid sparat i telefonen dom gör fortfarande ont att läsa eftersom att allt som påminer mig om det som hände fortfarande är så påtagligt.
I bland är det skönt att veta att det faktiskt finns människor som bryr sig men jag vill inte ha självömkan i från någon annan än mig själv för jag tycker synd om mig och det kommer jag att göra länge!
Min smärta är inte större än någon annans men smärtan är just min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar